Det gör faktiskt så himla ont att klämma tummen och att jag nu gör det ca två och en halv vecka efter att jag gjorde det sist på exakt samma sätt och ställe, det gör det hela ännu mer frustrerande. Hoja, är allt jag har att säga om det. Det bultar så mkt idag att jag inte orkade gå till jobbet.
Jag har varit så less på jobbet i ett par veckor nu. Folk bara surar och går runt och tisslar och tasslar. Herregud! En liten uppmaning till er alla smygisar: Ni är ju ändå vuxna människor i 40-års åldern. Det blir ett bättre och öppnare klimat på jobbet om ni sa till dem ni irriterar er på vad det är som gör er irriterade istället för att ränna runt som 14-åringar och sprida dålig stämning och helt galna osanningar. Försök att ta reda på lite fakta!. Jeez.
Det är första gången jag ser vuxna bete sig så här. Nog för att man har sett omogna människor tidigare, men att det är en så stor koncentration av dem på just Rönnquist & Wettainen i Kiruna är ju helt otroligt. Det tråkigaste är att de lyckas ta så stor plats i ens liv när de håller på och förpestar omgivningen på det viset, och det bevisas ju faktiskt av att jag sitter här på min tumsjuka dag, då jag kunde koncentrera mig på fantastiska daytimeTV program som Rachael Ray, och skriver om det. Alla trevliga och fina människor där, för det finns en del, glöms liksom bort. De störande tynger mer trots att de är färre.
För att kunna illustrera hur less jag känner mig på ett tillfredsställande sätt så ska jag lägga upp en fin bild på Bobby, som han skickade till mig när han var less. Den personifierar verkligen begreppet "less". I love it.
Ok, nu är det bara ciao som saknas.
Ciao!
